http://www.sxc.hu/photo/204421Det här inlägget är självömkande och fullt av sentimentalt trams, så om du inte gillar sånt, läs inte!
Tech Ovin blev en riktig tankeställare för mig.
Eftersom de senaste tre åren har varit ganska röriga med många flyttar och sökande, hade jag gått över till nåt slags självbevarande auto-pilot, vilket innebar att jag försökte att sluta reflektera över min situation. Att bara hitta ett jobb med ok lön, vara nöjd med det och spara, samt leva ett normalt liv som vanliga människor gör.
Inte har det gjort mig direkt lycklig, men det har i allafall hållit mig flytande.
På mässan tvingades jag konfronteras med fakta som jag försökt dölja för mig själv. Vissa saker blir så uppenbara när de väl sägs till någon annan, nån utomstående.
Saker som att jag egentligen inte är speciellt nöjd med min situation, att området där jag bor är för dyrt, men framförallt risken att fastna i en dröm som inte kan förverkligas utan istället blir något slags personligt fängelse.
Skillnaden mellan målmedvetenhet och besatthet kan ibland vara hårfin och just nu tvivlar jag på vilken sida som jag egentligen befinner mig.
Att skapa och driva en gård, det har jag redan gjort. Den gången blev priset högt och frågan är vad det kommer kosta denna gång. Och då pratar jag inte om pengar. Vem bestämmer egentligen vilka uppoffringar som är tillåtna och vilka som är tabu? Beror givetvis på vem man frågar. Desto fler du frågar, desta fler olika svar kommer du få.
Det blir inte bättre av att jag börjar närma mig min 30-års dag med allt vad det innebär som förväntningar från omgivningen om familj.
Vill väldigt gärna ha en familj, men är rädd för att det aldrig blir en ny gård om det kommer barn innan.
Om jag var entusiastisk över att åka till Tech Ovin, så var motsvarande känslor hos min sambo ett rent missnöje.
Vi visste båda att när jag kom tillbaka därifrån så skulle spelreglerna ändras. Gårddagen ägnades åt mycket samtal och kontentan blev att om inte min, än så länge, hemliga affärsidé, går att genomföra här, så flyttar jag till en annan region efter nyår. Det ger mig några fler månader att spara och till att ta en intensiv kvällskurs i franska plus att jag kan undersöka möjligheterna till att få arbete på en fårgård, alternativt hitta ett ställe att hyra.
Men det blir ensam, han följer inte med mig. Så frågan är vad jag är, målmedveten eller besatt?
Måste erkänna att framtidsutsikterna med att arbeta på ett kontor, stanna hemma med småbarn och kunna ha en relativt enkel vardag ekonomiskt, det lockar inte. För det kommer vara något som fattas. Sambon säger att jag är tokig och att det finns massor med människor som gärna skulle byta plats med mig. Så är det säkert. Det är underbart vackert här och han är en toppen man.
Idag är det lite tungt.
Tech Ovin blev en riktig tankeställare för mig.
Eftersom de senaste tre åren har varit ganska röriga med många flyttar och sökande, hade jag gått över till nåt slags självbevarande auto-pilot, vilket innebar att jag försökte att sluta reflektera över min situation. Att bara hitta ett jobb med ok lön, vara nöjd med det och spara, samt leva ett normalt liv som vanliga människor gör.
Inte har det gjort mig direkt lycklig, men det har i allafall hållit mig flytande.
På mässan tvingades jag konfronteras med fakta som jag försökt dölja för mig själv. Vissa saker blir så uppenbara när de väl sägs till någon annan, nån utomstående.
Saker som att jag egentligen inte är speciellt nöjd med min situation, att området där jag bor är för dyrt, men framförallt risken att fastna i en dröm som inte kan förverkligas utan istället blir något slags personligt fängelse.
Skillnaden mellan målmedvetenhet och besatthet kan ibland vara hårfin och just nu tvivlar jag på vilken sida som jag egentligen befinner mig.
Att skapa och driva en gård, det har jag redan gjort. Den gången blev priset högt och frågan är vad det kommer kosta denna gång. Och då pratar jag inte om pengar. Vem bestämmer egentligen vilka uppoffringar som är tillåtna och vilka som är tabu? Beror givetvis på vem man frågar. Desto fler du frågar, desta fler olika svar kommer du få.
Det blir inte bättre av att jag börjar närma mig min 30-års dag med allt vad det innebär som förväntningar från omgivningen om familj.
Vill väldigt gärna ha en familj, men är rädd för att det aldrig blir en ny gård om det kommer barn innan.
Om jag var entusiastisk över att åka till Tech Ovin, så var motsvarande känslor hos min sambo ett rent missnöje.
Vi visste båda att när jag kom tillbaka därifrån så skulle spelreglerna ändras. Gårddagen ägnades åt mycket samtal och kontentan blev att om inte min, än så länge, hemliga affärsidé, går att genomföra här, så flyttar jag till en annan region efter nyår. Det ger mig några fler månader att spara och till att ta en intensiv kvällskurs i franska plus att jag kan undersöka möjligheterna till att få arbete på en fårgård, alternativt hitta ett ställe att hyra.
Men det blir ensam, han följer inte med mig. Så frågan är vad jag är, målmedveten eller besatt?
Måste erkänna att framtidsutsikterna med att arbeta på ett kontor, stanna hemma med småbarn och kunna ha en relativt enkel vardag ekonomiskt, det lockar inte. För det kommer vara något som fattas. Sambon säger att jag är tokig och att det finns massor med människor som gärna skulle byta plats med mig. Så är det säkert. Det är underbart vackert här och han är en toppen man.
Idag är det lite tungt.
Posts
No comments:
Post a Comment