torsdagen den 24:e september 2009
lördagen den 6:e juni 2009
Uppdatering av länkar
Det är nästan exakt ett år sedan det senaste inlägget skrevs och jag vart ganska förvånad över att det fortfarande är besökare till bloggen.
Länkarna behöver förmodligen uppdateras, så meddela gärna såna som inte fungerar så de kan uppdateras. Meningen var ju att det skulle kunna fungera som en länk sammanställning.
Och tipsa gärna om nya.
Nu har jag inte för avsikt att börja blogga igen då mina lantbruksplaner är vilande på obestämd tid. Anledningen till att jag kikar in här igen är för att jag fick en sån otrolig flashback igår.
Har flyttat igen och bor numer i en by i Schweiz där husen varvas med pyttesmå beteshagar som rymmer en ko + kalv eller några tackor med lamm. I april/maj hade vi en ganska enerverande ko gåendes precis brevid huset, hon råmade dygnet runt efter sin flock... Jag kände mig som en vresig utflyttande storstadmänniska som störde sig på oljudet, inte nog med råmandet, det var också den där bjällran de har på vartenda djur tillsammans med den ökande mängden flugor som bidrog till irritationen. Tyckte själv att jag var löjlig. Lättnaden var stor när betet tog slut efter 2 veckor.
(bäst att tillägga att jag gillar kobjällrorna när det är en hel flock - det är idylliskt och så Schweiziskt)
Nu när gräset vuxit till sig igen, kom det tackor och lamm under veckan. Anlände hem precis när lantbrukaren flyttade djuren. De rusade i panik överallt med fyra män fäktandes. Vad vet jag, kanske hade det hänt något, men det såg onödigt stökigt ut.
Djuren kom på plats och allt blev frid och fröjd med enstaka bräkanden.
Jag var den där jobbiga grannen som står och glor när det blir svettigt.
Kom på mig själv efteråt ;-)
Igår hämtade jag posten (hagen är mitt emot brevlådan) och på tillbaka vägen när min rygg var vänd mot djuren började de bräka och mitt reptilminne fick för sig att det var mina djur. Hahaha, det var faktiskt lite skumt, i två sekunder kastades jag 5 år tillbaks och började fundera på om jag hade missat att mata dem eller om betet var slut!
Herrejösses vad komiskt. Kanske inte för nån annan än för mig.
Min längtan efter får har lagt sig, säkerligen för att jag numer bor på en gammal gård med stor trädgård där mina gröna fingrar kan göra nytta tillsammans med en helt underbar man som delar samma intresse. Sedan väntar vi smått till december så jag räknar med att ha fullt upp utan några får. :-)
Livet är så märkligt, ena stunden hopplöst vilset för att i nästa kännas så där himla perfekt med pusselbitarna på plats.
Länkarna behöver förmodligen uppdateras, så meddela gärna såna som inte fungerar så de kan uppdateras. Meningen var ju att det skulle kunna fungera som en länk sammanställning.
Och tipsa gärna om nya.
Nu har jag inte för avsikt att börja blogga igen då mina lantbruksplaner är vilande på obestämd tid. Anledningen till att jag kikar in här igen är för att jag fick en sån otrolig flashback igår.
Har flyttat igen och bor numer i en by i Schweiz där husen varvas med pyttesmå beteshagar som rymmer en ko + kalv eller några tackor med lamm. I april/maj hade vi en ganska enerverande ko gåendes precis brevid huset, hon råmade dygnet runt efter sin flock... Jag kände mig som en vresig utflyttande storstadmänniska som störde sig på oljudet, inte nog med råmandet, det var också den där bjällran de har på vartenda djur tillsammans med den ökande mängden flugor som bidrog till irritationen. Tyckte själv att jag var löjlig. Lättnaden var stor när betet tog slut efter 2 veckor.
(bäst att tillägga att jag gillar kobjällrorna när det är en hel flock - det är idylliskt och så Schweiziskt)
Nu när gräset vuxit till sig igen, kom det tackor och lamm under veckan. Anlände hem precis när lantbrukaren flyttade djuren. De rusade i panik överallt med fyra män fäktandes. Vad vet jag, kanske hade det hänt något, men det såg onödigt stökigt ut.
Djuren kom på plats och allt blev frid och fröjd med enstaka bräkanden.
Jag var den där jobbiga grannen som står och glor när det blir svettigt.
Kom på mig själv efteråt ;-)
Igår hämtade jag posten (hagen är mitt emot brevlådan) och på tillbaka vägen när min rygg var vänd mot djuren började de bräka och mitt reptilminne fick för sig att det var mina djur. Hahaha, det var faktiskt lite skumt, i två sekunder kastades jag 5 år tillbaks och började fundera på om jag hade missat att mata dem eller om betet var slut!
Herrejösses vad komiskt. Kanske inte för nån annan än för mig.
Min längtan efter får har lagt sig, säkerligen för att jag numer bor på en gammal gård med stor trädgård där mina gröna fingrar kan göra nytta tillsammans med en helt underbar man som delar samma intresse. Sedan väntar vi smått till december så jag räknar med att ha fullt upp utan några får. :-)
Livet är så märkligt, ena stunden hopplöst vilset för att i nästa kännas så där himla perfekt med pusselbitarna på plats.
söndagen den 8:e juni 2008
Verkligheten är bitter
Lustigt hur man ibland tvingas stanna upp och ifrågasätta vad man gör.
Har alltid trott att om jag är tillräckligt målinriktad så kan mycket förverkligas. Självklart inte exakt som mina dagdrömmar, men med en slags realistisk verklighetsanpassning.
Detta stämmer till viss del då jag uppnått en hel del som borde varit svårt med de förutsättningar som fanns tillhanda, men, det var en sak som jag glömde. En sak jag missat hela mitt liv - att leva i nuet.
Det låter så himla enkelt. Hurtiga föreläsare, kollegor och vänner med goda råd om hur livets tempo ska saktas ned och uppskattas till fullo var dag.
Den här våren har min depression kommit tillbaka och varken mediciner eller halvtid på jobbet kan förändra hur jag ser ut inuti. Det är tomt, helt tomt.
Försöker att motivera mig med små projekt, så som att inreda min nya lägenhet, för att distrahera mig, vilket hjälper för att skingra de mörka molnen, men inte lär det mig att leva i nuet. Jag vet inte hur man gör.
Har aldrig varit en rutinmänniska och kommer få jobba hårt för att kunna förändra det.
Istället för att glädjas över min flextid, ska jag i möjligaste mån vara på jobbet samma tider varje dag, promenera till och från arbetet, plus styrketräning tre dagar i veckan på gymmet som finns på samma våningsplan som kontoret. Hemmavid ska 30 minuters hushållsarbete per dag vara lag, åtminstone för ett tag. Mitt liv, nej, min hjärna, dvs. jag, måste inse att livet blir inte roligare än så här och de här dagliga sakerna i mitt liv får bli hörnpelarna.
Sen ska jag försöka att säga ja oftare än jag säger nej, att vara mer spontan och närvarande.
Hädanefter ska jag inte missa mina kollegors vänliga inviter till After Works eller bowling. Inte heller ska jag undvika mina ytliga bekantas trevsamma försök att lära känna mig bättre, för även om mitt liv är tomt och det skrämmer mig att de ska upptäcka det, så tycker de ju faktiskt att jag är en helt ok person. Det är jag som inte tycker om mig och det räcker nu. 30 år, eller nja, kanske 20 år av självförakt får räcka.
Det kommer bli jobbigt, men jag orkar inte höra mina dåliga ursäker längre.
Mina jordbrukspapper har fortfarande inte behandlats av de franska myndigheterna trots upprepad mejkontakt. För att ta hand om mig själv, kommer jag betrakta lantbruksprojektet som nedlagt tills jag har fått ordning på mitt inre.
Istället kommer energi att ägnas åt att på nytt upptäcka vad jag tycker om att göra.
Gillar jag fortfarande att dansa och teckna? Kanske kan jag följa med kollegan som erbjudit mig att följa med henne på hennes simlektioner där hon lär sig att simma ordentligt med en tävlingssimmare. Eller varför inte ta en tur på sjön med färjan som går där varje dag? Om ni visste vad vackert det är här, det är verkligen underbart runt omkring mig, fast inte inuti.
Åker hem på långhelg till Sverige för Midsommar och planerar att ta med mina inlines. De har inte använts på 10 år. Kanske har min ytliga bekanta rätt, både inlines och jag är för gamla...
Men det kvittar, nu räcker det med dåliga ursäker och självförakt, ingen annan kan ändra mig, så jag får försöka att ta itu med allt det där jobbiga jag flytt från så länge.
Har alltid trott att om jag är tillräckligt målinriktad så kan mycket förverkligas. Självklart inte exakt som mina dagdrömmar, men med en slags realistisk verklighetsanpassning.
Detta stämmer till viss del då jag uppnått en hel del som borde varit svårt med de förutsättningar som fanns tillhanda, men, det var en sak som jag glömde. En sak jag missat hela mitt liv - att leva i nuet.
Det låter så himla enkelt. Hurtiga föreläsare, kollegor och vänner med goda råd om hur livets tempo ska saktas ned och uppskattas till fullo var dag.
Den här våren har min depression kommit tillbaka och varken mediciner eller halvtid på jobbet kan förändra hur jag ser ut inuti. Det är tomt, helt tomt.
Försöker att motivera mig med små projekt, så som att inreda min nya lägenhet, för att distrahera mig, vilket hjälper för att skingra de mörka molnen, men inte lär det mig att leva i nuet. Jag vet inte hur man gör.
Har aldrig varit en rutinmänniska och kommer få jobba hårt för att kunna förändra det.
Istället för att glädjas över min flextid, ska jag i möjligaste mån vara på jobbet samma tider varje dag, promenera till och från arbetet, plus styrketräning tre dagar i veckan på gymmet som finns på samma våningsplan som kontoret. Hemmavid ska 30 minuters hushållsarbete per dag vara lag, åtminstone för ett tag. Mitt liv, nej, min hjärna, dvs. jag, måste inse att livet blir inte roligare än så här och de här dagliga sakerna i mitt liv får bli hörnpelarna.
Sen ska jag försöka att säga ja oftare än jag säger nej, att vara mer spontan och närvarande.
Hädanefter ska jag inte missa mina kollegors vänliga inviter till After Works eller bowling. Inte heller ska jag undvika mina ytliga bekantas trevsamma försök att lära känna mig bättre, för även om mitt liv är tomt och det skrämmer mig att de ska upptäcka det, så tycker de ju faktiskt att jag är en helt ok person. Det är jag som inte tycker om mig och det räcker nu. 30 år, eller nja, kanske 20 år av självförakt får räcka.
Det kommer bli jobbigt, men jag orkar inte höra mina dåliga ursäker längre.
Mina jordbrukspapper har fortfarande inte behandlats av de franska myndigheterna trots upprepad mejkontakt. För att ta hand om mig själv, kommer jag betrakta lantbruksprojektet som nedlagt tills jag har fått ordning på mitt inre.
Istället kommer energi att ägnas åt att på nytt upptäcka vad jag tycker om att göra.
Gillar jag fortfarande att dansa och teckna? Kanske kan jag följa med kollegan som erbjudit mig att följa med henne på hennes simlektioner där hon lär sig att simma ordentligt med en tävlingssimmare. Eller varför inte ta en tur på sjön med färjan som går där varje dag? Om ni visste vad vackert det är här, det är verkligen underbart runt omkring mig, fast inte inuti.
Åker hem på långhelg till Sverige för Midsommar och planerar att ta med mina inlines. De har inte använts på 10 år. Kanske har min ytliga bekanta rätt, både inlines och jag är för gamla...
Men det kvittar, nu räcker det med dåliga ursäker och självförakt, ingen annan kan ändra mig, så jag får försöka att ta itu med allt det där jobbiga jag flytt från så länge.
tisdagen den 1:e april 2008
30 år....
Jaha, så har man blivit 30 år... oj vad tiden går fort.
Borde förståss ha firats med pompa och ståt, men det blev ett stillsamt restaurangbesök med ex sambon, hans bror och föräldrar. Det var trevligt.
För övrigt insåg jag att rynkorna börjar smyga sig på
(är det det som är 30-års kris?).
Borde förståss ha firats med pompa och ståt, men det blev ett stillsamt restaurangbesök med ex sambon, hans bror och föräldrar. Det var trevligt.
För övrigt insåg jag att rynkorna börjar smyga sig på
(är det det som är 30-års kris?).
söndagen den 30:e mars 2008
Blogg inläggen blir färre och färre. Innebär det att motivationen tryter?
Kanske, eller nja, livet har varit upptaget med annat. Det går inte att göra allt på en gång.
Börjar man äntligen bli lite vis? Förmodligen inte, men vi kan ju låtsas att det är så...
Sedan separationen från sambon bor jag på ett bed & breakfast i närheten av mitt arbete.
Det är faktiskt helt ok och jag fick glädjande nog möjlighet att hyra ett annat rum av dem för ytterligare en månad. Visst, jag kan inte laga mat och det finns inget internet, men det är ju trevligt att spendera alla veckans dagar på jobbet så dit går jag för att fixa mat och surfa, även på helgerna...
Den senaste 1,5 veckan har varit lite omtumlande. Blev inkallad till vår personalansvariga förra tordagen och blev utfrågad om lantbruksplanerna. Frågorna var uppenbart ledande som fick mig att fundera på vad hon fiskade efter.
Först var det inget som hon kunde dela med sig av, men eftersom mina svar inte hade hjälpt något, kände hon sig nödgad att berätta.
Hela koncernen behövde skära ned personalstyrkan med 100 personer och ledningen hade bestämt att en befattning på kontoret i Schweiz skulle bort.
Så nu stod beslutet mellan mig och en annan kollega. Vår personalansvariga förklarade att de var mycket nöjda med mitt arbete, men hon behövde försäkra sig om att jag skulle stanna hela 2008 eftersom det skulle vara meningslöst att låta någon annan gå om jag slutar om två månader.
Lärdom; behåll dina planer för dig själv innan de kan förverkligas, såvida du inte gillar att ta svåra beslut!
Hon gav mig påskhelgen att fundera på och givetvis var den munkavle på, så att diskutera med någon kollega var helt uteslutet.
Pratade med ex sambon och hans familj, min bror och en annan vän; samtliga var rörande ense om att jag skulle stanna kvar, för även om företaget erbjuder 6 månaders extra lön, så är det bättre att ha ett arbete. De tyckte att självklart säger man att man stannar hela 2008, sen om uppsägningen kommer tidigare så finns det inte så mycket arbetsgivaren kan göra åt det.
Nu var inte beslutet så enkelt tyckte jag, för dels är 15000 Euro en god summa pengar för gårdsprojektet, det finns andra arbeten, inget socialt som binder mig och dessutom skulle någon av mina 11 kollegor få gå istället om jag valde att stanna.
Tvekade jättemycket, men beslöt slutligen på måndagen att vara den som går.
När tisdagen och vardagen efter påsk kom, var det ganska rörigt på jobbet så jag kände mig mycket tillfreds med mitt beslut som fortfarande var hemligt för mina kollegor.
Spenderande en hel del energi för att smygstäda undan sånt jag ville lämna prydligt den nästkommande veckan när jag skulle sluta.
Döm av min förvåning och besvikelse när jag under tisdagskvällen fick ett telefonsamtal från vår personal dam och hon meddelade att företaget hade valt någon annan. Motivationen var att min position var viktig att behålla, de var nöjda med mitt arbete plus att det var bättre att skära ned en mera välbetald tjänst då det skulle ge bättre ekonomisk effekt och därmed tillfredställa vårt moderbolag bättre.
Kände mig som en ballong som precis blivit nålad.
Missade nästan att personal damen samtidigt meddelade att hon var ok med att jag kunde arbeta från ett hemma kontor om jag finner en gård!
Så trots allt blev utgången ganska bra för mig. Sen verkade vår advokat i USA drabbats av lite dåligt samvete, då ett email som lyfte fram mitt utmärkta och alltid noggranna arbete skickades till vår Europeiska Vice President. Han i sin tur instämde i ovationerna samtidigt som både företagets President och den nytillsatte säljchefen i USA var på cc av emailet.
Det blev nästan lite för mycket av det goda och jag kände mig förlägen. Att det ska vara så himla jobbigt att ta komplimanger!
Den ledsamma biten den här veckan, var att en annan kollega blev tvungen att sluta efter nästan 8 år i företaget. Lyckligtvis har vi inte samma arbetsuppgifter, så det kunde dämpa mina skuldkänslor lite grann. Han verkade dessutom ta det hela ganska bra.
Hur som helst, jättepositivt med klartecknet om att kunna behålla arbetet även om jag nödgas att byta region för lantbruksplanerna.
Banker är ju alltid banker, så om man kan visa att det finns en fast inkomst i botten så blir de oftast mera vänligt inställda. Kvinnliga lantbruksaspiranter utan make hör knappast till deras kundfavoriter.
Kanske, eller nja, livet har varit upptaget med annat. Det går inte att göra allt på en gång.
Börjar man äntligen bli lite vis? Förmodligen inte, men vi kan ju låtsas att det är så...
Sedan separationen från sambon bor jag på ett bed & breakfast i närheten av mitt arbete.
Det är faktiskt helt ok och jag fick glädjande nog möjlighet att hyra ett annat rum av dem för ytterligare en månad. Visst, jag kan inte laga mat och det finns inget internet, men det är ju trevligt att spendera alla veckans dagar på jobbet så dit går jag för att fixa mat och surfa, även på helgerna...
Den senaste 1,5 veckan har varit lite omtumlande. Blev inkallad till vår personalansvariga förra tordagen och blev utfrågad om lantbruksplanerna. Frågorna var uppenbart ledande som fick mig att fundera på vad hon fiskade efter.
Först var det inget som hon kunde dela med sig av, men eftersom mina svar inte hade hjälpt något, kände hon sig nödgad att berätta.
Hela koncernen behövde skära ned personalstyrkan med 100 personer och ledningen hade bestämt att en befattning på kontoret i Schweiz skulle bort.
Så nu stod beslutet mellan mig och en annan kollega. Vår personalansvariga förklarade att de var mycket nöjda med mitt arbete, men hon behövde försäkra sig om att jag skulle stanna hela 2008 eftersom det skulle vara meningslöst att låta någon annan gå om jag slutar om två månader.
Lärdom; behåll dina planer för dig själv innan de kan förverkligas, såvida du inte gillar att ta svåra beslut!
Hon gav mig påskhelgen att fundera på och givetvis var den munkavle på, så att diskutera med någon kollega var helt uteslutet.
Pratade med ex sambon och hans familj, min bror och en annan vän; samtliga var rörande ense om att jag skulle stanna kvar, för även om företaget erbjuder 6 månaders extra lön, så är det bättre att ha ett arbete. De tyckte att självklart säger man att man stannar hela 2008, sen om uppsägningen kommer tidigare så finns det inte så mycket arbetsgivaren kan göra åt det.
Nu var inte beslutet så enkelt tyckte jag, för dels är 15000 Euro en god summa pengar för gårdsprojektet, det finns andra arbeten, inget socialt som binder mig och dessutom skulle någon av mina 11 kollegor få gå istället om jag valde att stanna.
Tvekade jättemycket, men beslöt slutligen på måndagen att vara den som går.
När tisdagen och vardagen efter påsk kom, var det ganska rörigt på jobbet så jag kände mig mycket tillfreds med mitt beslut som fortfarande var hemligt för mina kollegor.
Spenderande en hel del energi för att smygstäda undan sånt jag ville lämna prydligt den nästkommande veckan när jag skulle sluta.
Döm av min förvåning och besvikelse när jag under tisdagskvällen fick ett telefonsamtal från vår personal dam och hon meddelade att företaget hade valt någon annan. Motivationen var att min position var viktig att behålla, de var nöjda med mitt arbete plus att det var bättre att skära ned en mera välbetald tjänst då det skulle ge bättre ekonomisk effekt och därmed tillfredställa vårt moderbolag bättre.
Kände mig som en ballong som precis blivit nålad.
Missade nästan att personal damen samtidigt meddelade att hon var ok med att jag kunde arbeta från ett hemma kontor om jag finner en gård!
Så trots allt blev utgången ganska bra för mig. Sen verkade vår advokat i USA drabbats av lite dåligt samvete, då ett email som lyfte fram mitt utmärkta och alltid noggranna arbete skickades till vår Europeiska Vice President. Han i sin tur instämde i ovationerna samtidigt som både företagets President och den nytillsatte säljchefen i USA var på cc av emailet.
Det blev nästan lite för mycket av det goda och jag kände mig förlägen. Att det ska vara så himla jobbigt att ta komplimanger!
Den ledsamma biten den här veckan, var att en annan kollega blev tvungen att sluta efter nästan 8 år i företaget. Lyckligtvis har vi inte samma arbetsuppgifter, så det kunde dämpa mina skuldkänslor lite grann. Han verkade dessutom ta det hela ganska bra.
Hur som helst, jättepositivt med klartecknet om att kunna behålla arbetet även om jag nödgas att byta region för lantbruksplanerna.
Banker är ju alltid banker, så om man kan visa att det finns en fast inkomst i botten så blir de oftast mera vänligt inställda. Kvinnliga lantbruksaspiranter utan make hör knappast till deras kundfavoriter.
måndagen den 24:e mars 2008
Fårkonst
Ron Parker tipsade om kul fårkonst i fårlistan igår. (listan nämndes i början av bloggen).
Kolla in den här länken:
http://www.cualquiera.com.ar/notas/arte.html
Jag säger som han, vill ha! :-)
Kolla in den här länken:
http://www.cualquiera.com.ar/notas/arte.html
Jag säger som han, vill ha! :-)
söndagen den 9:e mars 2008
Utflyttad
Det har inte blivit några inlägg på ett tag, för jag har varit upptagen med att diskutera, komma fram till beslut och sedan att packa mina saker och flytta.
Har alltså separerat med sambon under de senaste veckorna.
Det var ett jättejobbigt beslut för oss båda, då vi fortfarande på ett plan, tycker mycket om varandra, men samtidigt har det stundom varit riktigt träligt att leva tillsammans.
Beslutet var gemensamt, men det var betydligt svårare än väntat.
Det har varit många tårfyllda dagar och för lite sömn.
Någon ny bostad har jag inte än, utan mina tillhörigheter är i bilen och jag alternerar mitt sovande hos snälla kollegor och i bilen. Imorgon ska jag flytta in på ett bed and breakfast ställe för de kommande tre veckorna medan jag letar efter ett annat alternativ.
Problemet är att jag har ingen lust att leta efter nytt boende så länge som det inte är en gård.
Eftersom målet är att vara installerad på ett lantbruk till hösten, så kommer boendet bli högst tillfälligt. Först var tanken att hitta en möblerad studio, men det verkar vara enklare att hitta en omöblerad lägenhet. Igen har mina sjyssta kollegor ställt upp, så det finns både bäddsoffa, bord och stolar tillgängligt. Sambons föräldrar ger mig nödvändiga atteraljer för köket.
Det är lite som att vara utflyttande tonåring på nytt, man får möjlighet att få saker som andra människor sparat för att kunna hjälpa andra.
Gissa om det är irriterande att behöva göra tillfälliga lösningar som detta, speciellt då jag redan har allt jag behöver magasinerat i Sverige.
Fast jag måste erkänna att de senaste veckorna har jag faktiskt varit mest ledsen över att det tog slut med sambon, för även om jag tidigare har gnällt i bloggen, så tycker jag himla mycket om honom.
Han har i allafall insisterat på att få vara med och fira min stundande 30 års dag. Sånt värmer.
Har alltså separerat med sambon under de senaste veckorna.
Det var ett jättejobbigt beslut för oss båda, då vi fortfarande på ett plan, tycker mycket om varandra, men samtidigt har det stundom varit riktigt träligt att leva tillsammans.
Beslutet var gemensamt, men det var betydligt svårare än väntat.
Det har varit många tårfyllda dagar och för lite sömn.
Någon ny bostad har jag inte än, utan mina tillhörigheter är i bilen och jag alternerar mitt sovande hos snälla kollegor och i bilen. Imorgon ska jag flytta in på ett bed and breakfast ställe för de kommande tre veckorna medan jag letar efter ett annat alternativ.
Problemet är att jag har ingen lust att leta efter nytt boende så länge som det inte är en gård.
Eftersom målet är att vara installerad på ett lantbruk till hösten, så kommer boendet bli högst tillfälligt. Först var tanken att hitta en möblerad studio, men det verkar vara enklare att hitta en omöblerad lägenhet. Igen har mina sjyssta kollegor ställt upp, så det finns både bäddsoffa, bord och stolar tillgängligt. Sambons föräldrar ger mig nödvändiga atteraljer för köket.
Det är lite som att vara utflyttande tonåring på nytt, man får möjlighet att få saker som andra människor sparat för att kunna hjälpa andra.
Gissa om det är irriterande att behöva göra tillfälliga lösningar som detta, speciellt då jag redan har allt jag behöver magasinerat i Sverige.
Fast jag måste erkänna att de senaste veckorna har jag faktiskt varit mest ledsen över att det tog slut med sambon, för även om jag tidigare har gnällt i bloggen, så tycker jag himla mycket om honom.
Han har i allafall insisterat på att få vara med och fira min stundande 30 års dag. Sånt värmer.
fredagen den 22:e februari 2008
torsdagen den 21:e februari 2008
Andra bloggare.Har inte hunnit läsa dem själv än, men de verkar intressanta.
Shepherd Chik's Musings
Spered Breizh Ouessants
The Soay Sheep Chronicles
Moutons et compagnie
Celtic Memory Yarns
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
