Ile de France

En annan fransk ras är Ile de France.
Arbetet med att få fram rasen påbörjades 1832 då Leicester Longwool korsades med Merino de Rambouillet och därefter med Dishley och De Montchamp. Stamboken registrerades 1922.
Innan rasen bytte namn till Ile de France, kallades den Merino de Dishley.

Rasen finns på fem kontinenter och förekommer sedan 1951 i 32 länder. I Storbritanninen introducerades rasen på 70-talet. Det är en ras som fungerar i de flesta produktionssystem och miljöer. Den är speciallt vanlig i centrala Frankrike.

Ile de France är en köttras med flera kvalitéer som bra slaktkropp, god tillväxt, året-runt brunst, hög mjölkproduktion samt kvalitets ull.

Det vita huvudet och benen är ull fria. Både baggarna och tackorna är hornlösa (polled). Baggarna väger 110-150 kg och tackorna 70-90 kg. Antalet uppfödda lamm per tacka är i snitt 1,74. Renrasiga baggar används som faderras i korsningsaveln främst för att förbättra slaktkroppen och den dagliga tillväxten. De långa svansarna kuperas i Frankrike

Rasen kan, tack vare sin förmåga att komma i brunst året om, lamma tre gånger på två år. Lammens dagliga tillväxt är för:
1 lamm dag 10-30: 298 g/dag och för dag 30-70: 352 g/dag.
2 lamm dag 10-30: 246 g/dag och för dag 30-70: 327 g/dag.
Många lamm slaktas vid 3-4 månaders ålder och väger då 18-20 kg slaktade.

I jämförelse med Charollais har Ile de France:

• Mycket längre betäckningssäsong (året runt).
• Bättre ull kvalité.
• Likvärdig daglig tillväxt.
• Mindre juver.
• Senare könsmogenhet.

Personligen tycker jag att rasen inte är speciellt estetiskt tilltalande med den feta ullen som gör att djuren ser smutsiga ut och hudvecket över nosryggen ger dem ett säreget utseende.
Vid lantbruksmässan i Paris pratade jag med en uppfödare av Ile de France Han berättade att de har lätta lamningar och är goda mödrar, vilket innebar att han sällan behövde ingripa vid lamningarna. Många positiva sidor gör den, trots sitt utseende, till ett intressant alternativ.