Får i växthus

När jag och exet köpte vår gård så hade jag stora självförsörjnings ambitioner med idéer som hade legat och grott i väntan på ett eget ställe.
Tyvärr var det som så ofta, det funkar kanonbra i huvudet, men sen kan vara svårare att faktiskt genomföra det rent praktiskt.
Detta har förhoppningsvis lärt mig att vara mera realistisk, även om jag säkerligen verkar lite uppe i det blå i denna bloggen vad gäller mina framtidsplaner.

En sak som faktiskt fungerade var den kombinerade användningen av ett växthus. Tack vare ett stipendium på 10 000kr så kunde en begagnad växthusstomme inhandlas. Det fanns en hel del med begagnade hus till salu på marknaden men jag valde ett Kariba hus, 8x16m, som var nedplockat eftersom jag tänkte att det var enklare att inte behöva montera ner det själv.

Ganska snart upptäcktes att bågarna hade blivit påkörda, så monteringen blev inte helt enkel. Bågarna hade inte heller blivit märkta när de plockades ned, det hade underlättat. Till slut blev nockventilationen skippad och istället skulle vindnät monteras i gavlarna för ventilationens skull. Vid den här tidpunkten fanns det verkligen inga pengar, bara drömmar, vilket gjorde att en lösning med byggplast testades. Funkade hyggligt, men efter ett blåsoväder återstod inte mycket. Enbart i ena änden, så det blev mera som ett vindskydd den första säsongen. Turligt nog så var det bara några få djur då.

Senare investerades i riktig växthusplast som jag först hade tänkt gräva ned vid långsidorna, men leverantören av plasten rekommenderade mig att montera träplankor nedtill, i nocken och längs med gavlarna och sedan spika fast plasten med en trälist ovanpå. Denna lösning fungerade riktigt bra, möjligtvis skulle det varit bra om plasten hade blivit mera spänd.

Huset stod i litet utförslut och förstärktes därför med svetsade kryss mellan de två yttersta bågarna. I marken var huset förankrat med jordankare. Inuti var det en träsarg ca 120 cm hög för att skydda plasten från fåren.
När det var storm en natt så våndades jag en hel del, men insåg samtidigt att det fanns inget att göra så länge som det var natt. Växthuset döljdes bakom ett uthus från boningshuset sett, så ni kan ana hur nervöst det var att runda ladugården för att se på det förväntade kaoset.
Men det var inget kaos, huset hade stått pall och djuren var välmående.

Utfodringen gjordes med rundbalar. Det gick inte att köra in med en traktor, så djuren stängdes in i den bortersta änden, sen ställdes en rundbal in i öppningen, med plasten kvar under och sköts sedan in med traktorns frontlastare. Fodergrindar placerades runt balen så djuren inte kunde kättra upp på den.

Apropå grindar, det hade jag inga först, men fick tag på begagnade Knarrhults grindar lagom till betäckningssäsongen vilket var perfekt eftersom det skulle vara två olika grupper. Växthuset delades av på mitten så djuren fick varsin halva längs med huset, på så vis kunde de fortfarande äta från samma ensilagebal. Somnade nöjt på kvällen.
Morgonen därpå vaknade jag tidigt för det var ett himla liv bakom uthuset. Skyndade dit och fann två baggar som inte alls hade ägnat sig åt att uppvakta tackor, nej, de jäklarna (det var vad jag kände där och då) hade ägnat, om inte hela, så en väldigt stor del av natten, till att stångas. Med grindarna i mellan.... Jag hade haft grindarna i ett dygn. En blev helt förstörd, metallen var av, flera var rejält buckliga så det blev svårt att få i pinnen som man använder för att sätta ihop flera grindar. Naturligtvis var den helt förstörda en 2,5 meters grind som var dyrare.
Men baggarna, de hade knappt ett märke, en var lite skavd i pannan strax under hornet, men det var allt. Ibland lär man sig dyra läxor!

När djuren släpptes ut i maj så användes huset till grönsaksodling. Det första året hackade jag rännor i ströbädden som fylldes med plantjord, för jag var orolig för att det skulle bli för starkt för rötterna att stå direkt i ströbädden. Nästkommande år hällde jag bara plantjord ovanpå så plantorna kunde rota sig, för sen var det absolut inga problem. Det var jättelyckat, plantorna trivdes mycket bra. Fördelen i början var att bädden var varm, så jag drev upp fina plantor genom att ställa odlingsbrätten direkt på ströbädden med fiberduk över.
Jag hade ca 200 tomat-, 50 paprika-, 5 gurk- och 50 vattenmelons plantor. Melonerna skördades när de var stora som ett äpple och åts ur med sked, som en kiwi. De var riktigt goda, speciellt de gula.

På höstkanten hade jag tänkt hyra in en bobcat för att gödsla ut innan nästa säsong, men bädden hade satt sig med odlandet, så det var inte nödvändigt. Rejält lager med ny ren halm och ännu en säsong. Året därpå hade jag skaffat Linderödssvin som fick böka runt ströbädden, precis efter att djuren gick ut på försommaren och sen ytterligare en gång, innan fåren kom tillbaka på hösten.

Nåt år senare blev jag tvungen att sälja rubbet eftersom exet plötsligt köpte nytt hus och flyttade på en månad. Varför vet jag fortfarande inte idag, men har fått vissa medgivanden om att det fanns en annan kvinna med i bilden.

Växthuset såldes billigt till en skola som kom och plockade ner stommen. Gissa om det drog i mig när jag såg all dena fina jorden som var under. Jag visste att det skulle bli fin jord, men nu fick jag aldrig möjligheten att använda den. Istället blev åkern liggandes för fäfot i några månader innan en gniden konventionell grannbonde tog sig an mina fd marker eftersom han ville ha bidragen. Sen hade han mage att ringa och skälla ut mig, för att de var så dåligt skötta. Han hävdade att han hade fått ösa på massor med gödsel för att få fason på dem igen.
Vissa ser inte guldet även om det är precis under näsan på dem!
Sen så verkar de vara helt befriade från empati också, det var ju inte så att jag frivilligt flyttade därifrån. Tilläggas kan också, att när vi flyttade in så hade marken varit obrukad och var full med blommande Baldersbrå som spritt mängder med frön. Därför plöjde vi fälten och sådde dem med ärt/havreblanding med vitlöver vallinsådd. Misskötta var de inte.

Fotograf: Michaela Engström, http://sheep-pics.org/?action=view&id=617&size=M

Jag blir fortfarande förbannad när jag tänker på det. Gissa om jag anser att två personer från den tiden gott kunde behöva slicka på elstängslet!!!

Tack Michaela för en så träffande bild!